Svarta blodkroppar TMS Rexlajv postapolajv

Svarta Blodkroppar – Inledande stämningstext

Sju månader hade gått sedan piraterna tillsammans med Terras Revolutionära Front tog kontroll över station K-15 Eleonora och förklarat den som en fri station utan lunanskt styre. Stationens sviktande maktbalans var redan väl omtalad, inte minst i de politiska kretsarna på Luna där det pågick en het debatt om hur situationen skulle hanteras. Efter några månader lät piraterna ändra maktstrukturen på stationen vilket innebar att den kom att likna andra lunanskt kontrollerade stationer på kontinenten. Var det på grund av påtryckningar eller högst strategiskt politiska skäl? På pappret och i praktiken blev maktfördelningen stabil men rykten florerade om varifrån besluten kom och om framtiden skulle få skåda oheliga allianser.

För stationens invånare rullade livet på som vanligt. Teknikerna hade gjort ett gediget arbete med att iordningställa källarvåningen och göra den beboelig igen. Jobbet hade varit omfattande. Väggarnas betong hade börjat vittra sönder av läckande vattenrör och på vissa ställen hade fasaden rasat in. Piratkapten Rejd hade själv fått stå vakt mot zonernas faror medan teknikerna byggde och murade så fort de kunde. Hon berättade aldrig att hennes gevär saknade ammunition.

Att bo lågt var eftertraktat, framförallt under markytan. Den karga ödemarken härjades ofta av stormar starka nog att riva med sig både träd och hustak. För tre månader sedan hade övervåningen totalförstörts i en av de värsta stormarna på tio år. Med varenda fönsterruta trasig var det ingen säker plats att bo på längre. En annan fara var gastarna. Trots ovissheten kring detta fenomen rådde inga tvivel om att gastarna inte klarade att gräva sig genom jord och sten. Underjorden var därför den plats där många strävade efter att leva och förvara det de höll allra viktigast.

När källarvåningen stod färdig var teknikerna de första som flyttade ner sin verkstad. Därefter flyttade de klubben och drog om strömmen från energitunnorna. Doktor Demitri hade betraktat det rum som skulle bli operationssalen. Han borde ha varit förväntansfull men istället var hans ansikte märkt av bekymmer. För två veckor sedan hade han haft en patient som sökt för återkommande mardrömmar. Demitri hade lyssnat till en långdragen berättelse om vålnader med lysande ögon så skräckinjagande att de inte gick att möta med blicken. Han tyckte patientens besvär verkade närmast triviala med tanke på alla skador och sjukdomar människan kunde drabbas av. Det som bekymrade honom var att han de senaste nätterna haft samma mardrömmar. Var han bara utarbetad eller höll han på att bli galen på riktigt?